Kanadas två stora järnvägar, Canadian National och Canadian Pacific, vill avyttra en fjärdedel av sina linjelängder och genom en lagändring är det nu i stort sett fritt fram. Tidigare har bolagen varit hindrade från att sälja eller lägga ned banor, men nu när Canada Transportation Act klubbats i både House of Commons och Senaten skall det bli enklare.
För att lägga ned en järnväg krävs nu att järnvägsbolaget offentliggör sina intentioner och ger shortline-bolag möjligheten att ta över. Om inget intresse visas måste järnvägsbolaget erbjuda banan till federala, provinsiella eller lokala regeringar; först därefter kan man lägga ned en linje. Railway Association of Canada tror att hela proceduren kan ta minst sju månader.
Bland de shortlinebolag som säger sig vara intresserade finns RailTex från Texas, Quebec Railway Company, och Central Western Railway Corporation. "Vår politik är att köpa linjer", säger Pierre Martin på Quebec Railway Company. Totalt vill CN och CP bli av med 14 000 kilometer bana under de närmsta åren, så han har att bita i. Central Western förhandlar med CP om att köpa 560km bana mellan gruvstaden Sudbury, Ontario, och Smith Falls, nn.
Reformen ger också järnvägsbolagen större möjlighet att sätta priserna efter eget tycke. En kund kan fortfarande överklaga till en statlig myndighet, Canadian Transport Agency, men eventuella beslut till förmån för kunden tar flera månader att verkställa. Den här reformen liknas vid USAs Stagger’s Act från 1979 (1980?) men går inte lika långt. Amerikanska järnvägar har i allmänhet mer frihet än sina kanadensiska kollegor, beroende på affärsklimatet. Exempelvis gäller en mer restriktiv arbetsrätt i Kanada.
Järnvägarna är nöjda med reformen, men speditionsföreningen Western Canadian Shipping Association säger att den är orättvis. Kunderna måste kunna överklaga järnvägsbolagens prissättning snabbt, tycker WCSA, för annars kan höga transportpriser göra att kanadensiska produkter förlorar konkurrenskraft. Många medlemmar i WCSA skickar gods ifrån isolerade områden där det inte finns något alternativ till det lokala järnvägsbolaget, säger Bob Renwick, WCSAs ordförande. Järnvägsbolagen försvarar sig med att priserna sedan den förra reformen 1987 har gått ned med 30%, tvärt emot trenden inom industrin.
F ö privatiserades Canadian National i november 1995. Nästan hälften av CNs skuld avksrevs, mot att staten övertog CNs kommersiella fastighetsbestånd. Däri ingår CN Tower i Toronto, världens högsta ostagade byggnad, drygt en halv kilometer högt.
Canadian Pacific försöker få ordning på den östliga delen av järnvägsnätet öster om Toronto. Man har bildat ett särskilt bolag för denna del av nätet som heter St Lawrence and Hudson Railway. Som namnet antyder innefattar bolaget även amerikanska fd Delaware & Hudson Railway Co. Den västliga delen av CP går bättre, delvis för att det rör sig mer om volymtransporter på säd, svavel och kol.
Canadian National har nu sålt hälften av de 6400 kilometer bana som våren 96 stod på till- salu listan. Man har senast sålt 1300 kilometer bana i provinsen Manitoba till amerikanska OmniTRAX, ägare till 11 andra matarbolag. OmniTRAX får bland annat banan mellan The Pas och Churchill med dess hamn, som används till att skeppa spannmål från prärien.
Canadian National har också säkrat en väg från de västliga provinserna till järnvägsknuten Chicago. Ett avtal med amerikanska Burlington Northern Santa Fe gör att CN får köra på dennes spår dit. En ny tunnel mellan sjöarna Huron och Erie möjliggör tvåvånings kontainertrafik vidare österut, Chicago - Montreal - Halifax (vid atlantkusten).